sen en tid tillbaka.
OBS,kraschlandning på gång.
Själva grejen är att jag saknar någon.
Någon som stod mig närmast av alla,någon jag älskade.
Jag slängde bort honom som en vante,och man undrar ju om det var ett misstag men det var för bådas bästa tyckte jag iallafall.Han förtjänade någon bättre.
Och jag kände mig fastklistrad på ett och samma ställe och det fick mig att gå under,för sån är inte jag.
Jag vill bara ta varje dag som den kommer.
Han kommer alltid ha en del av mitt hjärta,men han kommer aldrig vara min igen och det vill jag inte heller.
Jag känner bara att han är en del av mig,två år tillsammans är ändå en lång tid och det känns som att en del av mig saknas,om det inte låter helt weird. Men om man säger såhär,det känns bara lite tomt för vi hade sjujäkla kul ihop ändå..
Det enda jag kommit fram till är att jag saknar honom, och jag saknar tryggheten han gav mig.
Det enda jag vill är och hitta samma trygghet igen.
