Believe

Vet inte riktigt vart jag ska börja...
Har haft en par svåra dagar bakom mig, den hemskaste var igår då min älskade häst fick somna in till hästhimmeln..
Det var det hemskaste jag gjort i hela mitt liv, hon fick somna in tack vare en spruta,men det var hemskt och se hennes ben vika ihop sig och bara sjunka ihop till en kall varelse.
Har gråtit floder, och jag känner mig helt sårad inuti, finns inga ord för hur mycket denna häst betytt för mig genom alla dessa år!
Och att hon nu bara är borta..alltså det går inte och beskriva,man vill inte inse det!
Min lilla ögonsten som alltid funnits där..som jag alltid kunnat tytt mig till och som alltid varit min klippa i livet när det varit svårt..finns inte mer!
Man känner liksom..vad gör man nu,hur orkar man när den som fått en och orka är borta?

Kan erkänna att jag varit off mot allt och alla,men det är så jag är.
När nått jobbigt händer så vill jag vara instängd i ett mörkt rum och bara deala med det själv,tänka alla tankar själv,gråta själv,och bara vara i en annan värld för en stund. Typ läsa en bok eller se en film som tar en till en dröm värld i några sekunder.
Och folk som rör mig mig,bara en kram eller han klapp på axeln, alltså jag vill bara skrika rakt ut!
Jag antar att jag inte vill ha folks medlidande, jag försöker alltid vara så stark och när jag inte är det så vill jag liksom inte att folk ska se det,se mig svag.

Och jag vet ärligt inte hur jag ska ta mig ur den här smärtan som jag känner, det är verkligen som att mitt hjärta blivit krossat i tusen bitar. Jag vet inte hur jag ska kunna gå till jobbet imorgon och vara fokuserad och vara en bra chef när jag känner mig helt tom inuti?
Jag vet inte hur det kommer bli framöver heller, hur mitt liv kommer se ut,hur det kommer att kännas..
Jag är van och gå till stallet varje dag, det är det jag har gjort de senaste 7 åren, varje dag gått och tagit hand om min Boll,det har liksom varit mitt ansvar,mitt liv.
Men nu? Vad gör man nu,när det är borta?
Det är inte direkt så att man kan skaffa en ny häst på två sekunder och låtsas som inget hänt..
Det funkar inte så.

Och jag älskade den där hästen av hela mitt hjärta, jag gjorde allt för och få henne och må bra, och jag lovade mig själv i mina egna tankar att jag aldrig skulle lämna henne,hon skulle alltid vara hos mig. Och nu är det jag som tagit bort henne ifrån mig?
Visserligen var det för hennes eget bästa,men man undrar verkligen om det var det i efter hand?
Jag glömmer aldrig hur hennes ögon såg ut precis innan hon föll ihop, precis när hon fått "dödsprutan", hon var rädd. Hon tittade på mig med rädsla i blicken och i nästa sekund låg hon på stengolvet.
Det var det hemskaste jag sett, min lilla boll som bara låg fridfullt på golvet,alldeles kall och livlös.

Det gör ont bara jag tänker på det och jag har mitt hjärta fyllt med sorg, så när folk frågar hur det är så vet man heller inte vad man ska svara?
Det känns som man bara är ivägen om man är känslosam, jag tycker att när folk frågar hur mår du? så menar dom det inte, dom bryr sig inte hur det är egentligen,det är bara en fråga som man ställer för och vara snäll. Sån tanke kan jag få ibland, men samtidigt,det är inte så heller.
Man märker på vilka som bryr sig och som inte gör det. Men samtidigt, om man mår skit, så känns det helt fel och svara det också, nej jag mår asdåligt. Det känns som man bara vill ha uppmärksamhet, och jaa jag vet inte..
Har verkligen svårt och säga sanningen när någon ställer den frågan,hur man mår.

Jag vet att jag skriver världens längsta text,men skriver den här gången, allt ifrån mitt hjärta. Allt jag känner.
Tårar har jag visat alldeles för mycket och nu är det bara allt annat kvar.

Men återigen till Bollan,hon har varit den allra underbaraste hästen man kan tänka sig.
Hon var pigg,energisk som tusan och smart. Pålitlig, och hade ett hjärta av guld.
Hon gav allt för sin ryttare,verkligen allt, 110 %!
Hon förstod en på något något helt magiskt sätt,och gav man kärlek fick man tusen gånger mer tillbaka!
Hon har alltid varit smart i skallen och hon har aldrig varit elak. Hon har varit dum och inte lyssnat,men hon skulle aldrig kunna sparka eller bita eller bocka av någon för skojs skull. Hon var verkligen världens snällaste.
Fjompig som ett litet barn kunde hon vara också, om hon blev rädd för något eller skrämd,då skulle man vara nära mamsingen hela tiden,haha!
Hon älskade fart,susa fram i skogen och bara dundra fram,det var hennes grej!
Och hon var en riktig diva, ville inte bli blöt och smutsig haha!
Nej ni,hon har var en underbar varelse och hon kommer alltid finnas i mitt hjärta tillsammans med alla underbara minnen!

Det kanske känns lite märkligt att jag sitter och skriver om hur hon var, men ville bara skriva lite om henne, och hon var så mycket mer än vad ni nånsin kommer veta och jag kommer alltid älska den bollen,ALLTID♥

Och det var nog det jag ville säga för nu,ville bara skriva av mig lite!

BYLOWA♥