Believe

Hej och hej..

 

Nu är det ju så att jag haft ett par riktigt pissiga dagar bakom mig..

Helt ärligt så brukar jag ibland,när livet känns svårt eller det är något jobbigt som händer runt omkring, bara kunnat dippa spikrakt ner i ett mörkt hål och må as dåligt rent psykiskt och panikångest är något som har uppstått under dessa tillfällen, och varför det händer kan jag inte riktigt förklara, det bara blir så. Det bara blir att jag pressar mig själv alltför mycket och försöker vara stark alltför länge, innan det oftast slutar med katastrof.

OCH, det är ju exakt det som hänt här.

Jag har ända sedan jag kommit hem från min upplevelse i USA, försökt hoppa på gamla spår där jag jobbat mycket, försökt kompromissa med mina två jobb för oftast krockar dom och då gäller det och komma på lösningar, och samtidigt så har dåliga saker runt omkring mina nära och kära hänt, vilket påverkar en såklart, och samtidigt så har jag haft huvudet fullt med massa problem/tankar men ändå försökt gjort roliga saker hela tiden och inte direkt vilat, har jag haft en ledig dag har jag oftast något planerat, och jag är jäkligt dålig på och vila så är det, och min mami är på mig om det hela tiden haha.

 

Och såklart så skulle jag i torsdags förra veckan få feber och på fredags morgonen trycker jag i mig Alvedon och får en sjuk jävla hjärtklappning strax efter, tar mig till bussen och jobbet där jag får ett galet tryck över bröstet och väl inne i staden har jag gråten i halsen och ringer till mamma och säger att jag inte klarar det här och allt bara brister, panikångest och allt vad det innebär som sagt.

Och det är liksom inte första gången jag gör såhär mot mig själv, jag stressar och pressar tills maxgränsen och kroppen bara säger ifrån.  Jag är expert på att kunna pressa mig själv och bara joorå det här funkar och sen så slutar det alltid i total utmattning.

Och jag antar pga alla faktorer, som att jag stressat för mycket, sovit apdåligt på nätterna och samtidigt haft för mycket i huvudet och tänka på och inte vilat och dessutom få feber på det som bara fick min kropp och säga ifrån.

Jag hade i alla fall en sjuk hjärtklappning och tryck över bröstet som aldrig släppte,så jag drog till vårdcentralen och fick tabletter som gör att jag ska kunna slappna av och sova på nätterna i alla fall.

Jag festade dock i lördags vilket kanske inte var det smartaste men jag hade ändå hyfsat kul så kan väl säga att det var värt det eller?

Hur som helst, dagarna efter det har bara bestått av vila vila vila. Har praktiskt taget bott i min pyjamas och bara kollat film och bara varit i princip.

Igår blev det dock gråtfest då jag bara kände att jag måste få ur mig allt, lätta på trycket eller vad som helst, och det känns ju oftast bättre efteråt.

Och jag skriver inte allt det här nu bara för att jag vill ha uppmärksamhet(jag tycker sånt är värre än värst när man mår dåligt) utan jag vill bara skriva av mig allt..Och samtidigt bara visa alla att det är okej att inte vara okej.

 

Men en sak som jag är jävligt bra på är att efter ett nerslag som det här, ta mig upp på fötter igen, för trots att jag kan ha dagar där man är helt sänkt så inser jag att det här är inte jag, jag är inte nån som ger upp, och jag hatar och må såhär, och det är bara jag som kan få mig och släppa det och fortsätta gå längs vägen jag går på.

Så med det sagt, alla har vi dåliga dagar, men inte låter vi det stoppa oss?

NEJ ABSOLUT INTE.