Put your phone down, make memories nobody knows about.
Vin och middag.
Glas efter glas på en restaurang med två härliga vänner.
Festa vidare i Paceville och dansa som om det inte fanns någon morgondag.
Sakta och snurrigt gå längs strandpromenaden inpå små timmarna.
Killen som dök upp från ingenstans.
Samtalsämnen som bara fortsätter och fortsätter.
Hans ögon som var lika blå som havet.
Lev lite, sa han och kastade sig i vattnet.
Salta kyssar.
Händer flätade i varann medan man pratar drömmar.
Soluppgången längs horisonten.
Vågorna som rullar in längs strandkanten.
Känslan som uppstår när båda går och olika håll, men samtidigt vänder sig om och tittar tillbaka.
Att veta att man förmodligen aldrig kommer träffa varandra igen, men föralltid ha minnet kvar.
Som en liten hemlighet, bara vi två vet om.
Magiskt.
(Nu vill jag inte ge intrycket av kärlek, för kär är jag inte. Men och det är ett väldigt stort men, killen som gjorde att jag kom hem kl 7 på morgonen var fantastisk på så många sätt. Och att uppleva den spänningen och känna den där känslan som inte riktigt går och ta på, det är magiskt. Och att jag får vara med om dessa magiska ögonblick är jag tacksam för. Det är oslagbart att inte veta namnet, inte ha kamera och telefon, för att på nått sätt kunna föreviga stunden och liksom.."fortsättning följer".
Det som finns kvar är bara minnet och känslor av det ögonblicket.
Och uppenbarligen ingen hemlighet att jag skriver om det här, men på något sätt ändå vara det, då det bara är två personer som vet hur allt såg ut i den stunden.
Overkligt med känslan av verklighet.
Och där sätter jag punkt för hur min onsdagskväll den 24e Juli på Malta var.)
Kommentarer
Trackback
